Ja, tog mig ju ut till det där stora möbelvaruhuset idag. Lånade bilen, satte på lite Rolo Tomassi i stereon och begav mig ut till min gamla arbetsplats.
På rent jävelskap gav mig in i gångarna för att släpa hem en byrå, ett nytt soffbord och en spegel. Och jag åkte ensammen. För jag skulle bevisa för mig själv att jag inte behövde någon hjälp. Att jag inte behövde hans hjälp. Så jag får med mig 80 kilo möbler i bilen. Och såklart var det tungt, jobbigt och otympligt. Men jag lyckades få upp det till 11e våningen här hemma. Och jag känner mig stolt. Med slitna handleder och ont i ryggen, men jag gjorde det. Själv. Utan hjälp.
*stolt*
måndag 2 november 2009
Måndagsångest
Blir ju liksom lite grann så när man satsar på att bränna bort de där små grå man har innanför skallbenet. För det blev ju fest i dagarna 3.
Fredagen visste man ju vart den barkade hän när Malinx2 delade på en flaska rosé och efter det fanns det ingen återvändo. Vi hittade gamla vänner som vi kramades med och kanske nya som vi kramades lite grann med där också.
Och efter hemsnubblandet på morgonen, eller vänta nu förmiddagen vart det ju, så försöker man sova lite för sedan vankades det ju lite middag med finalina och sedan fest i kollektivet. Det vart ju både hell o vin och hej då till tysken som ska flytta till ume av alla ställen. Det blev liten spelning, alldeles för mycket öl och jag vet inte hur många cigg (och jag veeeet, jag hade slutat....) tills fabror blå kom och sa till oss att sänka musiken samtidigt som prislappen på ölen som såldes försöktes myglas bort. Men det löste sig alltihopa. Tror jag iaf.
Och som alltid är jag ju kalasduktig på att krångla till livet ännu mer och jag veeet att jag inte borde bry mig, men de där små grå som överlevde, ja dom gör sitt. För nu går hjärnan på högvarv och tänk om man bara kunde stänga ner det där ältandet som man (jag) jämt försvinner ner i.
Fredagen visste man ju vart den barkade hän när Malinx2 delade på en flaska rosé och efter det fanns det ingen återvändo. Vi hittade gamla vänner som vi kramades med och kanske nya som vi kramades lite grann med där också.
Och efter hemsnubblandet på morgonen, eller vänta nu förmiddagen vart det ju, så försöker man sova lite för sedan vankades det ju lite middag med finalina och sedan fest i kollektivet. Det vart ju både hell o vin och hej då till tysken som ska flytta till ume av alla ställen. Det blev liten spelning, alldeles för mycket öl och jag vet inte hur många cigg (och jag veeeet, jag hade slutat....) tills fabror blå kom och sa till oss att sänka musiken samtidigt som prislappen på ölen som såldes försöktes myglas bort. Men det löste sig alltihopa. Tror jag iaf.
Och som alltid är jag ju kalasduktig på att krångla till livet ännu mer och jag veeet att jag inte borde bry mig, men de där små grå som överlevde, ja dom gör sitt. För nu går hjärnan på högvarv och tänk om man bara kunde stänga ner det där ältandet som man (jag) jämt försvinner ner i.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
