Samliv eller snarare bristen på det

Är man ändå inne på funderingar om hela göra-slut-labyrinten så snubblar man ju vidare till livet efter Det. Svåra. Beslutet.


Det vill säga livet som ensam igen. Singel kallas det också tydligen.


Jag är en ensamvarg. Själv är bäste dräng, hela den karusellen. Men satan i gatan vad det provocerar när man säger att man faktiskt kan gilla att vara lite alena.


Alltså är det så farligt egentligen? Om man nu verkligen gnuggar de små grå som man förhopnningsvis inte bankat ut när man gjort whatever och tänker efter. Tänk nu så de får arbeta....


Visst, kan ju vara praktiskt som fan att ha nån som kan fixa en Heimlich på en om man sätter en sojabit i halsen.
Och kanske när man ska sova, någon som lägger armen om en precis när man börjar glida in john blunds lilla twistade värld och andas lite sådär mjukt i nacken.
Och kanske någon att pussa på bara lite sådär för man behövert och vill.
Och kanske när axlarna värker, ryggen är stel och man kanske får det lite knådat.
Och när man..........


Okejj då, nu när man tänker efter så, jo men kanske ändå dårå