upp bland molnen

Ok, så jag kanske har fått lite extra energi av att vrida tillbaka klockan eller så kanske det är all koffein som jag tryckt i mig. Who knows? Men jag tänkte skriva liite till. Sedan nanna puten.

Hur som haver, handlederna värker och jag känner mig som en gammal gumma med reumatism som kommer vakna upp med krokiga häxfingrar. Och det är ju liksom lite jobbigt.

Men jag har ju ett ganska komplicerat förhållande med smärta.
Kanske för att vi går hand i hand som nykära par i solnedgången på en vit strand nånstans i långbortistan alldeles för ofta.

Vi kan ju ta 2 finfina exempel på när Malin har haft ont i ungdom. Och hur hon överlevde den tiden...

Jag lyckades ju med konststycket att bli avslängd av en häst och istället för att landa i det relativt mjuka gräset fixar Murphys Lag att jag istället styr kosan mot stenmuren brevid. Så jag flyger in med ryggen före och rullar sedan vidare ner över trädrötter och stenar. Himla käckt.
Resultat; bruten svanskota.

Inte nog med att jag var största nörden i skolan som alla koola kidsen hackade på, nu var jag jag nörden som knatade runt med en kudde att sitta på. Koolfaktor -100000 ungefär.

Och när jag sådär någorlunda kan sitta normalt på stolar vaknar jag en dag och kan inte röra benen utan att det gör för jevla ont. Nu menar inte sådär ajsomfanjagslogiarmbågen-ont utan snarare jagärgravidmedtolvjävlaungarochskanufödaallihopautansmärtlindring-ont. Ja, ni fattar.
Jag hade lite ont.
Efter några år med sjukgymnastik (som jag skolkade ifrån) fick jag komma till tant doktor och röntgas i en sån där kool maskin som man får se på sci fiserierna på tv.
Resultatet; diskbråck.

Men det fina med kråksången var ju de tabletter jag knaprade under alla dessa åren för att lindra smärtan; Distalgesic.
Maxdosen.
Varje dag.
I några år.
Tabletterna är numera knarkklassade så ni kan ju fatta hur mina tonår var.
High as a fucking kite.

Det var ju lite roligt iaf bland all skit man gick igenom dom dära åren.

Men några såna tabletter vore ju inte helt fel just nu.